Jag förundrar mig ibland över ointresset för Arktis i Finland. Det kändes senast i veckoslutet när den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton besökte Danmark, Norge och Sverige - men inte Finland. I stället hade hon tid att använda ett dygn i Tromsö, på en arktisk rundresa.
Somliga vill spekulera i om hon därmed ville tillrättavisa Finland eller den socialdemokratiska utrikesministern, eller om det helt enkelt är viktigare och intressantare att besöka nordområdena. Både Danmark och Norge är ju stormakter i norr och Sverige har för tillfället ordförandeskapet i Arktiska rådet.
För de tre länder Clinton besökte var det en prestigevisit, ibland kommer ju ministrarna på genomresa, men den här gången kom hon enkom till vart och ett av de tre länderna. Det har inte skett sedan Henry Kissinger var här någon gång på 70-talet, skröt den borgerliga alliansen i Sverige.
Finland sände ut ett pressmeddelande där man informerade om att Finlands statsminister Jyrki Katainen (Saml) minsann ska träffa vice president Biden när han besöker Washington på torsdag, som plåster på såren. Sedan verkar Clinton ha meddelat att hon nog ska göra ett stopp i Finland också, i slutet av juni - på väg till S:t Petersburg.
En diplomatisk prestigefråga alltså, som inte nödvändigtvis har så stor betydelse i det vardagliga livet. Också utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) visar på aktivitet, enligt pressmeddelanden ska han i Uleåborg träffa ryska presidentens specialsändebud i arktiska ärenden, och vara talare på ett seminarium om Nordostpassagen.
Finland miste Petsamo-området till Sovjetunionen efter krigen, så vårt intresse för det nordliga är kanske mindre av den anledningen. Det är frestande att tänka på vad som skulle ha hänt om Finland hade haft kvar djuphamnen i Petsamo mot ishavet, och därmed territorialvatten och område norrut, och kanske tillgång till de rika nickelfyndigheter som Sovjetunionen så brutalt har utnyttjat på miljöns bekostnad, med stora luftföroreningar och död tundra som följd.
Då hade Finland varit en av de stater som är med och förvaltar nordpolen - med allt vad det innebär.
Vid det här laget är det ingen nyhet att isarna smälter i norr och nya möjligheter öppnar sig för sjöfart längs helt nya, snabba leder, men också gas och oljeutvinning på nya områden som tidigare var täckta av is. Den strategiska betydelsen har alltid funnits, men ökar nu när det finns något annat än is och isbjörnar att försvara.
Många nya länder vill vara med och dela, därför är till exempel Kina med som observatör i arktiska rådet - det råd som Sverige just nu är ordförande för, med kansli i Tromsö, som Clinton besökte i lördags.
De nordiska statsministrarna ska också göra en tur runt Tromsö nästa vecka, men det blir knappast några stora nyheter därifrån heller. Vi tycks anse att de nordiska statsministrarna möts bara av formell artighet. Att de skulle komma med något nytt och spännande är inte något man väntar sig, och statsministrarna själva eller den nordiska samarbetsapparaten har inte jobbat hårt för att övertyga om motsatsen. Programmet ser ut att innehålla en hel del båtutflykter, fisketurer och midnattssol från Hurtigruten från Lofoten till Tromsö.
Norge är annars ett land som kan fungera som modelland i regionalpolitiken. Man behöver förhoppningsvis inte vara centerpartist för att tycka att det är bra om hela landet får leva. Den norska socialdemokratiska regeringen har åtminstone hållit Norge levande. Det har kanske varit lite enklare när havet har gett föda i överflöd och senare också oljefyndigheter där man går allt längre norrut för att utnyttja. På Spetsbergen har man hållit på med kolgruvor som kanske inte är helt lönsamma, men åtminstone har hållit Svalbard levande, både på norska och ryska.
Där är det säkerhetspolitiken som gör verksamheten viktig, här gäller också utrikespolitiskt muskelspännande och revirpinkande. I Finland har inte samma möjligheter funnits för att hålla Lappland levande. Länge har man väntat på att Ryssland skulle sätta igång sina stora oljeprojekt i Shtokman-fältet. Det har varit tal om Sthokman sedan 1988, men inte blivit något av.
De arktiska områdena har geopolitiskt flyttats mot centrum och får större betydelse i framtiden, säger nordiska rådets president Kimmo Sasi en debattartikel häromdagen. Men när Nordiska rådet kräver åtgärder burkar det mest handla om att ta fram ett nytt program eller en förnyad strategi.
Bengt Östling, Stockholm