Vi har en globaliserad värld och en globaliserad industri, där komponenter tillverkas i många olika länder flygs och fraktas mellan kontinenterna, sätts ihop på några ställen och sen säljs i hela världen. Det är det som ger oss de smarttelefoner, platta teveapparater och bilar som alla vill ha. Och den globaliserade ekonomin gör att fler i världen har råd med de här produkterna.
Livsmedelsindustrin fungerar också så här. Råvaror, beredning, sluttillverkning, paketering och distribution är global. En snabbtur i närmaste butik ger dig en vitlök från Kina, äpplen från Argentina, gröna bönor från Kenya, tomater från Spanien, apelsiner från Israel och druvor från Sydafrika. När det gäller kött föds djuren upp på ett ställe, slaktas på ett annat, sedan mals köttet på ett tredje, tillagas på ett fjärde och paketeras på ett femte ställe.
Förra året berättade Yle Nyheter om lax som fryses i Europa, flygs till Kina, där den tinas upp, fileas och paketeras, för att frysas ned igen och flygas tillbaka till konsumenterna i Europa.
Inför vårt inre öga hämtas alla grönsaker helst från den egna trädgården, om inte därifrån så från en bonde i närheten och köttet kommer från lyckliga djur som har levt i en blomstrande hage vid en glittrande sjö hemma i Finland.
Idealet är närproducerat, men realiteten i de flesta fall globaliserad.
Vi vill ha den globala industrin som ger oss elektronikprodukter, men vi vill inte ha den när det gäller mat. Två sidor av samma sak, en önskad effekt och en oönskad.
Naturligtvis vill vi veta vad det är vi äter. Står det nötkött på förpackningen ska det inte vara häst eller åsna.
Svaret på frågan om vi vill ha en hästbiff som farit jorden runt är antagligen att vi vill äta den närproducerade men bara betala för den globaliserade.
Läs också: Hårdare tag mot livsmedelfusk