All vishets begynnelse är att erkänna fakta, den här devisen myntades av den koleriske presidenten Juho Kusti Paasikivi.
På Paasikivis tid handlade det om att förstå att Moskva inte är någon rådstuvurätt som delar ut rättvisa. Är det då så att Paasikivi inte längre är en förebild för dagens politikergeneration.
Ibland kan man få intrycket att all vishets begynnelse är att förneka fakta, den här tankegången slår en då man följer med de senaste dagarnas upprörda meningsutbyte om vad man får säga om eurokrisen.
Utrikesminister Tuomiojas kardinalfel
Utrikesminister Erkki Tuomioja sade i en intervju för Daily Telegraph att Finland förberett sig på den eventualiteten att euron kollapsar. Det borde han inte ha gjort, uttalandet väckte ett ramaskri åtminstone på hemmaplan, Tuomioja fick sig påskrivet att försätta euron i gungning.
Tuomioja borde ha förstått att dagens norm är att förneka fakta, att förneka att Finland ens har en tillstymmelse till beredskap för att euron kapsejsar.
Kommissionär Olli Rehns pekpinne
Kommissionär Olli Rehn hävdar att Finland har lyckats framställa sig som ett land som förstör chanserna för att kvarstå i euron. Rehn hänvisar till "marknadskrafterna i New York som menar att Finlands utträde ur euron är nära förestående"tidsmässigt" sammanfaller Rehns förmaningar med Tuomiojas frispråkighet.
Frågan infinner sig, är det faktiskt kommissionärernas uppgift att styra debatten om eurokrisen i medlemsländerna, borde det inte vara tvärtom, att det är medlemsländerna som ger direktiv åt kommissionen.
Förkastligt att spekulera om euron
Statsminister Jyrki Katainen har avrått regeringsmedlemmarna från att spekulera om eurokrisen. På sätt och vis hör de till statsministerns uppgift att se till att regeringen kan visa en enig fasad utåt, men finns här samtidigt en risk för en kollektiv dumhet - om euron går omkull och det visar sig efteråt att politiken var felaktig, så var vi åtminstone alla i samma båt och nu får vi bära ansvaret tillsammans.
Kollektiv dumhet resulterar i katastrof
Det finns dåliga erfarenheter av "enda alternativets politik", framförallt i Finland. Depressionen i början av nittiotalet, med en halv miljon arbetslösa, och med räntor på drygt 20 procent, var långt en skapelse av "det enda alternativets politik". Den gången var den ledande politiska dogmen, den starka markens politik.
Valutakursen försvarades med skyhöga räntor, vilket resulterade i en aldrig tidigare skådad konkursvåg med många personliga tragedier som följd .Arkitekterna bakom den starka markens politik var framförallt president Mauno Koivisto och hökarna på Finlands Bank. Omedelbart när man tvingades avstå från den här politiken och lät marken flyta blev det snabbt ett ekonomiskt uppsving.
Givetvis är fundamenten i dagens eurokris och nittiotalets depression inte alls jämförbara, men i bägge fallen handlar det om att välfärdssamhället är hotat.
Gemensamt är också de rigorösa kraven på att linjen ska följas - man ska inte ifrågasätta och inte spekulera. I början av nittiotalet slutade den alternativlösa politiken i en katastrof, och notan är ännu inte betald. Man får verkligen hoppas att det går bättre nu.